Är den svenska deflationen tillfällig?

0
De svenska konsumentpriserna föll med 0,2 procent under januari jämfört med året innan. Sverige befinner sig i deflation. Något som fortfarande viftas bort av Riksbanken trots att trenden talar sitt tydliga språk.

De svenska konsumentpriserna har länge pendlat runt nollstrecket och den svenska ekonomin har flörtat med deflationen. Förväntningar om konjunkturuppgång har dock gjort att få har tagit deflationshotet på allvar. Riksbanken stod länge pall för det växande deflationstrycket trots att inflationsstatistiken påkallade en helt annan penningpolitik. 

Höstens svaga inflationssiffror fick även Riksbanken att sänka räntan trots att konjunkturutsikterna redan hade börjat bli ljusare. Dock har majoriteten i Riksbanken trots tydliga indikationer om deflation (långt under inflationsmålet på 2 procent), avfärdat tillståndet i ekonomin som tillfälligt och istället valt att fokusera på områden som ligger utanför centralbankens mandat.

Det kan mycket väl stämma att deflationen är tillfällig. Vi går trots allt ur en lågkonjunktur. Den svenska ekonomin klarade sig med nöd och näppe från recession förra året och väntas växa med 2,5% i år. Det är stor skillnad. Inflationstrycket är mer trögrörligt och det kan ta lite tid innan inflationen får draghjälp från tillväxten men deflationshotet borde ändå vara begränsat och tillfälligt på framför allt medellång sikt, om tillväxtprognosen infrias. De kortsiktiga svängningarna går inte att göra mycket åt och där kan man inte klandra Riksbanken för att filtrera bort enstaka månadssiffror som underlag för penningpolitiken. Men man kan definitivt ställa sig frågan om Riksbanken filtrerar för mycket?

Den långa trenden är bekymmersam. Sedan finanskrisen har inflationen varit i en stadigt fallande trend. Trenden påminner mycket om utvecklingen i Japan under de första åren efter Japans spruckna kreditbubbla (1990). Det har inte undgått någon att Japan under en lång period har befunnit sig i deflation. När deflationen väl fick fotfäste har den visat sig vara oerhört svår att bryta.

Jämför vi med utvecklingen i Japan efter att kreditbubblan sprack, har det tagit ungefär lika lång tid för Sverige (efter 2007) att hamna i deflation som det tog för Japan (efter 1990). Skillnaden är att när Sverige ramlade in i deflation så befinner sig bostadspriserna på topp, bankerna mår till synes bra, aktiemarknaden är på topp och valutan är bara något starkare än den var för några år sedan. I Japan krävdes det mer än en halvering av aktiemarknaden, bostadsprisfall på 40 procent och en flerårig kraftig förstärkning av valutan innan deflation blev verklighet.

Den första deflationsvågen i Japan blev dock förhållandevis kort och mild, precis som den ser ut att bli i Sverige, om tillväxtprognoserna infrias. Inflationen i Japan stack upp till 2,5 procent två-tre år senare när konjunkturen stärktes. Men vid första bakslag i konjunkturen gick det snabbt utför och prisförändringen blev negativ igen och förblev negativ i flera år.

Tittar vi på vägen till deflationens första omgång är likheterna slående mellan Japan och Sverige. Förutom att förutsättningarna för deflation när den väl infann sig i Japan var betydligt starkare än vad de är i Sverige just nu, sett till de vanliga drivkrafterna av inflation/deflation. 

Vad händer när de normalt sett cykliska tillgångsmarknaderna uppvisar större- och längre negativa prisförändringar? Den frågan borde vara skäl nog för att hålla ledamöterna i Riksbanken vakna om nätterna oavsett vad de närmaste prognoserna visar. Men sällan infriade prognoser och dåligt fungerande ekonomiska modeller verkar inte hindra åtminstone några av dem från att sova djupt och drömma om det allt mer avlägsna inflationsmålet.

För några månader sedan publicerade vi en uppmärksammad artikel på samma tema som kan läsas här.

 

Share.